Ärligt talat dök det aldrig upp något exakt svar på det senaste citatet, men det blir stilpoäng till Jenny B, en av dem som har läst The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald.
Över till resultatet av tävlingen, och först och främst ett stort tack till Marie Carlsson, som på två röda levererade signerade exemplar av sin senaste kåserisamling.
Det var tydligen inte det lättaste att döpa min nya bostad, men några förslag blev det faktiskt.
Var sitt exemplar av Allt du kan göra i högklackade skor går till:
Spectatia för förslaget terminologin (se nu till att uttala det rätt, hörni). Hennes vinstpaket innehåller dessutom The Dream Life of Sukhanov av Olga Grushin.
Bokmoster för die Übersetzerhütte. I hennes brevlåda hamnar även Grafeneck av Rainer Gross.
Dieva, som placerar mig i den germanska filialen. Filial till vad framgår inte riktigt, men Small Island av Andrea Levy blir hennes.
Översättarhelena, som föreslår polyglottebo, vilket får mig att lägga The Ministry of Special Cases av Nathan Englander i hennes paket.
Emma, som trots att jag inte sysslar med transkription får Demonens död av Anne Holt för förslaget transkriptionsnästet.
Terminologin. Det är nog där jag håller hus, eller kanske trots allt i översättarpörtet av gammal vana. Helt säker kan man aldrig vara.
Tack, ni som var med! Hör av er med namn och adress, Dieva och Emma!
den 17 juli 2009
den 10 juli 2009
Fredagscitatet, del 64
Äntligen fredag under regnmolnen! Hög tid för ett nytt citat, men först det sedvanliga utdelandet av stilpoäng. Översättarhelena och Snowflake var bland de första att känna igen det förra citatet, ur Förvandlingen av Franz Kafka.
Vad sägs om det här, då:
There was music from my neighbour's house through the summer nights. In his blue gardens men and girls came and went like moths among the whisperings and the champagne and the stars. At high tide in the afternoon I watched his guests diving from the tower of his raft, or taking the sun on the hot sand of his beach while his two motor-boats slit the waters of the Sound, drawing aquaplanes over cataracts of foam. On week-ends his Rolls-Royce became an omnibus, bearing parties to and from the city between nine in the morning and long past midnight, while his station wagon scampered like a brisk yellow bug to meet all trains. And on Mondays, eight servants, including an extra gardener, toiled all day with mops and scrubbing-brushes and hammers and garden-shears, repairing the ravages of the night before.
Every Friday five crates of oranges and lemons arrived from a fruiterer in New York - every Monday these same oranges and lemons left his back door in a pyramid of pulpless halves. There was a machine in the kitchen which could extract the juice of two hundred oranges in half an hour if a little button was pressed two hundred times by a butler's thumb.
Snygga ledtrådar, titel och författare, ja ni vet ...
Vad sägs om det här, då:
There was music from my neighbour's house through the summer nights. In his blue gardens men and girls came and went like moths among the whisperings and the champagne and the stars. At high tide in the afternoon I watched his guests diving from the tower of his raft, or taking the sun on the hot sand of his beach while his two motor-boats slit the waters of the Sound, drawing aquaplanes over cataracts of foam. On week-ends his Rolls-Royce became an omnibus, bearing parties to and from the city between nine in the morning and long past midnight, while his station wagon scampered like a brisk yellow bug to meet all trains. And on Mondays, eight servants, including an extra gardener, toiled all day with mops and scrubbing-brushes and hammers and garden-shears, repairing the ravages of the night before.
Every Friday five crates of oranges and lemons arrived from a fruiterer in New York - every Monday these same oranges and lemons left his back door in a pyramid of pulpless halves. There was a machine in the kitchen which could extract the juice of two hundred oranges in half an hour if a little button was pressed two hundred times by a butler's thumb.
Snygga ledtrådar, titel och författare, ja ni vet ...
den 7 juli 2009
I lejonens vinter
Det är en kall vinter i Finland när en rättsläkare hittas mördad. Den i mitt tycke genomsympatiske kommissarie Joentaa och hans kolleger får en del att göra, för detta är givetvis bara början.
I Im Winter der Löwen av Jan Costin Wagner finns det mesta man kan önska sig av en bra krimi; det här är kort sagt väldigt bra.
Det tar tid innan motivet klarnar, och till och med jag står ut med de textstycken där läsaren får följa mördarens eget perspektiv. Wagner kan definitivt berätta en historia så att det är svårt att lägga boken ifrån sig, och han presenterar en vanlig hederlig brottsutredning utan alltför mycket psykologiserande. Dessutom lyckas han med person- och miljöbeskrivningarna, vilket gör honom till en författare jag vill läsa mer av.
Ett par invändningar finns det, förstås. Joentaa behöver sällan motivera varför han vill att något ska kontrolleras eller följas upp, han får svara "jag vet inte" aningen för många gånger när någon frågar t.ex. varför han vill leda utredningen i en viss riktning. Lite slött av författaren, kanske. Sedan har vi den kvinna som Joentaa så väl behöver, och som gör entré i hans liv på det mest klichéfyllda sätt man kan föreställa sig. Herregud.
Titeln, då? Jo, en liten tjej lägger ett pussel som föreställer Noaks ark. Hon undrar hur de tredje exemplaren av alla djur ska klara sig, en fråga som hon svarar delvis på själv. Lejonen kommer på vintern med en annan båt.
I Im Winter der Löwen av Jan Costin Wagner finns det mesta man kan önska sig av en bra krimi; det här är kort sagt väldigt bra.
Det tar tid innan motivet klarnar, och till och med jag står ut med de textstycken där läsaren får följa mördarens eget perspektiv. Wagner kan definitivt berätta en historia så att det är svårt att lägga boken ifrån sig, och han presenterar en vanlig hederlig brottsutredning utan alltför mycket psykologiserande. Dessutom lyckas han med person- och miljöbeskrivningarna, vilket gör honom till en författare jag vill läsa mer av.
Ett par invändningar finns det, förstås. Joentaa behöver sällan motivera varför han vill att något ska kontrolleras eller följas upp, han får svara "jag vet inte" aningen för många gånger när någon frågar t.ex. varför han vill leda utredningen i en viss riktning. Lite slött av författaren, kanske. Sedan har vi den kvinna som Joentaa så väl behöver, och som gör entré i hans liv på det mest klichéfyllda sätt man kan föreställa sig. Herregud.
Titeln, då? Jo, en liten tjej lägger ett pussel som föreställer Noaks ark. Hon undrar hur de tredje exemplaren av alla djur ska klara sig, en fråga som hon svarar delvis på själv. Lejonen kommer på vintern med en annan båt.
den 2 juli 2009
Kvartalsrapport, del 2
Redan dags att sammanfatta läsningen under årets andra kvartal, men under dessa månader har jag läst betydligt mindre än vad som brukar vara fallet. Jag skyller på flytten och på någon slags allmän lässvacka.
Så här blev det:
April
Eva-Maria Neumann: Sie nahmen mir nicht nur die Freiheit
Tilman Röhrig: Riemenschneider
David Mitchell: Black Swan Green
Johan Theorin: Skumtimmen
Karin Wahlberg: Sista jouren
Johan Theorin: Nattfåk
Linwood Barclay: Too Close to Home
Elisabeth Herrmann: Die 7. Stunde
Yrsa Sigurðardóttir: Det tredje tecknet
Juni
Daniela Larcher: Die Zahl
Ruth Rendell: The Water’s Lovely
Sebastian Fitzek: Der Seelenbrecher
David Eberhard: Ingen tar skit i de lättkränktas land
Så här blev det:
April
Eva-Maria Neumann: Sie nahmen mir nicht nur die Freiheit
Tilman Röhrig: Riemenschneider
David Mitchell: Black Swan Green
Johan Theorin: Skumtimmen
Maj
Karin Wahlberg: Sista jouren
Johan Theorin: Nattfåk
Linwood Barclay: Too Close to Home
Elisabeth Herrmann: Die 7. Stunde
Yrsa Sigurðardóttir: Det tredje tecknet
Juni
Daniela Larcher: Die Zahl
Ruth Rendell: The Water’s Lovely
Sebastian Fitzek: Der Seelenbrecher
David Eberhard: Ingen tar skit i de lättkränktas land
Ja: Neumann, Mitchell och Fitzek.
Nja: Röhrig, Larcher och Eberhard. Riemenschneider är en läsvärd och intressant historisk roman, men den är alldeles för lång. Die Zahl blir bättre och bättre ju mer jag tänker tillbaka på den, så jag hoppas på mer av Daniela Larcher. Eberhard är tänkvärd, men poängen med det han vill ha sagt hamras in lite för flitigt. Läs honom, men läs istället I trygghetsnarkomanernas land.
Nej: Herrmann, Sigurðardóttir och Rendell. De två sistnämnda läste jag inte ens ut. Det fanns ingen anledning.
Va?: Wahlberg, Barclay och Theorin. Hur kunde det ta så lång tid innan jag insåg att jag hade läst Sista jouren förut? Varför minns jag inte ett dyft av handlingen hos Barclay, och hur kunde Skumtimmen vara så oerhört mycket bättre än Nattfåk?
Det vet jag icke, men jag vet att ni inte vet att ni verkligen vill läsa Allt du kan göra i högklackade skor. Läs t.ex. här , här och här. Nu vet ni, och plötsligt öppnar sig ett gyllene tillfälle att lägga vantarna på ett exemplar av just denna bok.
den 30 juni 2009
Skärpning i snön
Ett antal katatoniska kvinnor, en man med minnesförlust och en massa snö. Kan det vara något?
Faktum är att det kan det; det finns hopp om Sebastian Fitzek. Jag var ju måttligt imponerad av hans förra thriller, Das Kind, som jag tyckte var rena skräpet.
Der Seelenbrecher har däremot en genomtänkt uppbyggnad och det märks att författaren denna gång har ansträngt sig lite mer.
Mannen med minnesförlusten har vaga aningar om att han har lovat att återvända för att hjälpa en liten flicka. Men vart ska han återvända? Vem är flickan och var finns hon? Det vet han inte.
Ingen vet heller vad som har hänt med de katatoniska kvinnorna. Var har de varit? Vad har de utsatts för som har förorsakat detta tillstånd, ett tillstånd som de inte kommer ur innan de avlider?
Under större delen av handlingen befinner vi oss på en psykiatrisk klinik, avspärrad från omvärlden av ett omfattande snöoväder. Där kommer min enda invändning. Måste folk som är instängda tillsammans, och helt beroende av varandras hjälp mot ett yttre hot, alltid, i varenda bok man läser, börja tjafsa inbördes? Är det nödvändigt?
Pluspoäng för att det tar hyfsat lång tid att börja ana hur allt hänger ihop, och för att bakgrundshandlingen ger storyn ytterligare en dimension. I experimentsyfte läser några studenter vad deras professor hävdar är en patientjournal, dvs. samma text som läsaren har i handen. Är det en patientjournal? Varför ska studenterna läsa den?
Ta reda på det, för det finns som sagt hopp om Fitzek.
Faktum är att det kan det; det finns hopp om Sebastian Fitzek. Jag var ju måttligt imponerad av hans förra thriller, Das Kind, som jag tyckte var rena skräpet.
Der Seelenbrecher har däremot en genomtänkt uppbyggnad och det märks att författaren denna gång har ansträngt sig lite mer.
Mannen med minnesförlusten har vaga aningar om att han har lovat att återvända för att hjälpa en liten flicka. Men vart ska han återvända? Vem är flickan och var finns hon? Det vet han inte.
Ingen vet heller vad som har hänt med de katatoniska kvinnorna. Var har de varit? Vad har de utsatts för som har förorsakat detta tillstånd, ett tillstånd som de inte kommer ur innan de avlider?
Under större delen av handlingen befinner vi oss på en psykiatrisk klinik, avspärrad från omvärlden av ett omfattande snöoväder. Där kommer min enda invändning. Måste folk som är instängda tillsammans, och helt beroende av varandras hjälp mot ett yttre hot, alltid, i varenda bok man läser, börja tjafsa inbördes? Är det nödvändigt?
Pluspoäng för att det tar hyfsat lång tid att börja ana hur allt hänger ihop, och för att bakgrundshandlingen ger storyn ytterligare en dimension. I experimentsyfte läser några studenter vad deras professor hävdar är en patientjournal, dvs. samma text som läsaren har i handen. Är det en patientjournal? Varför ska studenterna läsa den?
Ta reda på det, för det finns som sagt hopp om Fitzek.
den 26 juni 2009
Fredagscitatet, del 63
Solen skiner, det är varmt och det är fredag. Det låter som att det kan vara läge för ett citat, va?
Precis som vanligt undrar jag vem författaren är och vad verket heter, inga överraskningar här inte.
Varsågoda:
Ofta låg han där hela natten lång, sov inte ett ögonblick, krafsade bara i timtal på lädret. Eller också skydde han inte den stora mödan att skjuta en stol till fönstret, kliva upp på fönsterbrädet och stödd mot stolsryggen luta sig mot fönstret, tydligen bara i något dunkelt minne av den befrielse som det förut hade inneburit för honom att titta ut genom fönstret. Ty i själva verket såg han från dag till dag också närbelägna ting allt otydligare; sjukhuset mittemot, som han förut hade ondgjort sig över att alltför ofta behöva se, kunde han överhuvudtaget inte upptäcka mer, och om han inte mycket väl visste att han bodde vid den stillsamma men dock storstadspräglade Charlottenstrasse, skulle han ha kunnat tro att han från sitt fönster blickade ut i en ödemark, där den grå himlen och den grå jorden flöt samman utan att kunna särskiljas. Endast två gånger behövde den påpassliga systern se att stolen stod vid fönstret för att sedan varje gång hon hade städat i rummet noga skjuta fram stolen dit igen, ja till och med lämna innerfönstret öppet.
Fler förslag till tävlingen? Jo, kom igen nu!
Precis som vanligt undrar jag vem författaren är och vad verket heter, inga överraskningar här inte.
Varsågoda:
Ofta låg han där hela natten lång, sov inte ett ögonblick, krafsade bara i timtal på lädret. Eller också skydde han inte den stora mödan att skjuta en stol till fönstret, kliva upp på fönsterbrädet och stödd mot stolsryggen luta sig mot fönstret, tydligen bara i något dunkelt minne av den befrielse som det förut hade inneburit för honom att titta ut genom fönstret. Ty i själva verket såg han från dag till dag också närbelägna ting allt otydligare; sjukhuset mittemot, som han förut hade ondgjort sig över att alltför ofta behöva se, kunde han överhuvudtaget inte upptäcka mer, och om han inte mycket väl visste att han bodde vid den stillsamma men dock storstadspräglade Charlottenstrasse, skulle han ha kunnat tro att han från sitt fönster blickade ut i en ödemark, där den grå himlen och den grå jorden flöt samman utan att kunna särskiljas. Endast två gånger behövde den påpassliga systern se att stolen stod vid fönstret för att sedan varje gång hon hade städat i rummet noga skjuta fram stolen dit igen, ja till och med lämna innerfönstret öppet.
Fler förslag till tävlingen? Jo, kom igen nu!
den 17 juni 2009
Tre halvtrista på tyska
Möjligen är det så att jag för tillfället inte har någon större lust att läsa överhuvudtaget, möjligen hade jag lite otur med dessa tre:
Die 7. Stunde av Elisabeth Herrmann.
Den här försökte jag verkligen tycka om, men det gick inte. En advokat åtar sig att undervisa i juridik på en privatskola, och snart märker han att det har hänt någonting som ingen vill tala om. Samtidigt fnattar eleverna runt i en härva av rollspelsintriger, vilket är det som får mig att förlora intresset. Rollspel begriper jag mig inte på, och Herrmann lyckas inte heller få mig intresserad av den världen. Folk blir förgiftade och vampyrerna är i högform, men jag blir bara trött.
Elisabeth Herrmanns bakgrund imponerar mer på mig. Hon var betongarbetare och murare, läste in motsvarande gymnasium på aftonskola och gick sedan vidare till universitet och är numera TV-journalist. Sådana långvägare gillar jag!
Läs intervjun med henne.
Der Fall des Lemming av Stefan Slupetzky.
Det börjar bra. Mordutredaren Wallisch tröttnar slutligen på sin extremt politiskt inkorrekte överordnade, och tar istället jobb på en detektivbyrå. Han får i uppdrag att bevaka en pensionerad latinlärare, eftersom dennes hustru säger sig misstänka att den ädle herrn är otrogen. Läraren beter sig minst sagt märkligt, varpå han raskt blir mördad. Jag är med, tycker att storyn verkar lovande och ser fram emot att få veta hur det hela hänger ihop.
Efter ett tag är jag inte med, tycker inte att storyn verkar lovande och ser inte fram emot att få veta hur det hela hänger ihop.
Det dyker nämligen upp en cannabispåverkad hund i handlingen.
Die Zahl av Daniela Larcher.
Här har vi den avgjort bästa i trion, den håller nästan hela vägen. Bokmoster gillade den, och själv är jag väldigt nöjd fram tills dess att mördarens motiv ska förklaras. Det är egentligen inte osannolikt, och rent logiskt hänger handlingen ihop, men ändå bryr jag mig inte om hur det slutar eller vad det var som drev den skyldige till dessa gärningar. Miljön, österrikisk landsbygd, känns lite annorlunda och jag gillar personporträtten också. Lagom mycket humor i sällskap med folk som är som folk är mest, så frågan är vad jag har att klaga på?
Det är nog jag som är lästrött.
Die 7. Stunde av Elisabeth Herrmann.
Den här försökte jag verkligen tycka om, men det gick inte. En advokat åtar sig att undervisa i juridik på en privatskola, och snart märker han att det har hänt någonting som ingen vill tala om. Samtidigt fnattar eleverna runt i en härva av rollspelsintriger, vilket är det som får mig att förlora intresset. Rollspel begriper jag mig inte på, och Herrmann lyckas inte heller få mig intresserad av den världen. Folk blir förgiftade och vampyrerna är i högform, men jag blir bara trött.
Elisabeth Herrmanns bakgrund imponerar mer på mig. Hon var betongarbetare och murare, läste in motsvarande gymnasium på aftonskola och gick sedan vidare till universitet och är numera TV-journalist. Sådana långvägare gillar jag!
Läs intervjun med henne.
Der Fall des Lemming av Stefan Slupetzky.
Det börjar bra. Mordutredaren Wallisch tröttnar slutligen på sin extremt politiskt inkorrekte överordnade, och tar istället jobb på en detektivbyrå. Han får i uppdrag att bevaka en pensionerad latinlärare, eftersom dennes hustru säger sig misstänka att den ädle herrn är otrogen. Läraren beter sig minst sagt märkligt, varpå han raskt blir mördad. Jag är med, tycker att storyn verkar lovande och ser fram emot att få veta hur det hela hänger ihop.
Efter ett tag är jag inte med, tycker inte att storyn verkar lovande och ser inte fram emot att få veta hur det hela hänger ihop.
Det dyker nämligen upp en cannabispåverkad hund i handlingen.
Die Zahl av Daniela Larcher.
Här har vi den avgjort bästa i trion, den håller nästan hela vägen. Bokmoster gillade den, och själv är jag väldigt nöjd fram tills dess att mördarens motiv ska förklaras. Det är egentligen inte osannolikt, och rent logiskt hänger handlingen ihop, men ändå bryr jag mig inte om hur det slutar eller vad det var som drev den skyldige till dessa gärningar. Miljön, österrikisk landsbygd, känns lite annorlunda och jag gillar personporträtten också. Lagom mycket humor i sällskap med folk som är som folk är mest, så frågan är vad jag har att klaga på?
Det är nog jag som är lästrött.
den 11 juni 2009
Tävlingsdags!
Jaha, nu är jag äntligen på plats i den nya lägenheten. Dags att börja fundera på vad den ska heta.
Översättarpörtet är ju historia, så det krävs ett helt nytt namn.
Det jag vill ha är någonting som anspelar på att det är fråga om en bostad där det bedrivs översättarverksamhet, och en och annan översättarlya är tydligen redan bebodd, så vad göra?
Be om hjälp, naturligtvis.
De fem bästa förslagen belönas med två pocketböcker var.
Först och främst kan man vinna ett signerat exemplar av Allt du kan göra i högklackade skor av Marie Carlsson, som jag skrev lite om i november förra året.
Den andra vinstboken väljer jag ur mina hyllor. Den pocketen kan vara läst eller oläst, men den kommer att vara i gott skick. Här kanske jag försöker anpassa mig till vad jag tror att vinnarna skulle gilla, kanske inte.
Vill ni vara med? Hur många förslag som helst per deltagare, men maximalt en vinst per person. Förslagen i kommentatorsbåset, och sista tävlingsdag 15 juli, ska vi säga så?
Det bästa jag någonsin sett i denna genre (huruvida namn-på-bostad-som även-fungerar-som-arbetsplats/företagslokal är en genre kan vi diskutera senare) hittade jag här någonstans, där killen som recenserade Six Feet Under kallade begravningsentreprenörsvillan för The Formaldehyde Fortress.
Känn ingen press.
Översättarpörtet är ju historia, så det krävs ett helt nytt namn.
Det jag vill ha är någonting som anspelar på att det är fråga om en bostad där det bedrivs översättarverksamhet, och en och annan översättarlya är tydligen redan bebodd, så vad göra?
Be om hjälp, naturligtvis.
De fem bästa förslagen belönas med två pocketböcker var.
Först och främst kan man vinna ett signerat exemplar av Allt du kan göra i högklackade skor av Marie Carlsson, som jag skrev lite om i november förra året.
Den andra vinstboken väljer jag ur mina hyllor. Den pocketen kan vara läst eller oläst, men den kommer att vara i gott skick. Här kanske jag försöker anpassa mig till vad jag tror att vinnarna skulle gilla, kanske inte.
Vill ni vara med? Hur många förslag som helst per deltagare, men maximalt en vinst per person. Förslagen i kommentatorsbåset, och sista tävlingsdag 15 juli, ska vi säga så?
Det bästa jag någonsin sett i denna genre (huruvida namn-på-bostad-som även-fungerar-som-arbetsplats/företagslokal är en genre kan vi diskutera senare) hittade jag här någonstans, där killen som recenserade Six Feet Under kallade begravningsentreprenörsvillan för The Formaldehyde Fortress.
Känn ingen press.
den 24 maj 2009
Ibland blir det bäst när det inte blir så bra
Först lyssnar jag på två låtar som tiden kanske inte har varit helt snäll emot, men de känns väldigt ... flyttiga:
Lyckliga gatan och Trettifyran.
Sedan skrattar jag så tårarna rinner när Bagarmossenberlin ställer sig i dörröppningen och välkomnar Siri Hustvedt.
Mads, du är bäst.
Lyckliga gatan och Trettifyran.
Sedan skrattar jag så tårarna rinner när Bagarmossenberlin ställer sig i dörröppningen och välkomnar Siri Hustvedt.
Mads, du är bäst.
den 20 maj 2009
Facit och flytt
I fredags kom citatet från Skumtimmen av Johan Theorin, vilket ger stilpoäng till alla som visste det: Översättarhelena, Snowflake, Paula och Marie.
En extra stilpoäng till Spectatia, som möjligen redan har börjat skriva på den där boken. Man vet aldrig.
Nu blir det högst troligt paus i översättarpörtet ett tag. Den omtalade flytten, ni vet.
Var förresten lite försiktiga med att svara i telefon de närmaste två veckorna.
Det kan vara jag.
Det kan bli ungefär så här.
En extra stilpoäng till Spectatia, som möjligen redan har börjat skriva på den där boken. Man vet aldrig.
Nu blir det högst troligt paus i översättarpörtet ett tag. Den omtalade flytten, ni vet.
Var förresten lite försiktiga med att svara i telefon de närmaste två veckorna.
Det kan vara jag.
Det kan bli ungefär så här.
den 15 maj 2009
Fredagscitatet, del 62
Först delas det förstås ut stilpoäng till förra veckans finfina vikarie, Annannan.
Sedan får jag medge att mina två senaste citat har varit aningen för svåra, men som lästips betraktade är de värda sin plats.
Någonting säger mig att fler kommer att känna igen det här:
"Det är väl dags nu", säger han.
Hon nickar bara utan att vända sig om. Ryggsäcken och den lilla resväskan står färdigpackade på bordet bredvid henne, och Nils går fram och hämtar dem. Det är nästan outhärdligt; om han försöker säga något mer kommer rösten att vara tjock av gråt - så han bara går.
"Du ska komma tillbaka, Nils", säger hans mor med hes röst bakom honom.
Han nickar, utan att hon kan se det, och tar ned sin blå keps från hatthyllan vid dörren. I kepsen ligger hans kopparplunta gömd, fylld med konjak. Han trycker ned den i ryggsäcken.
"Då är det dags", säger han lågt.
Han har plånboken med egna respengar med sig i ryggsäcken och dessutom tjugo stora sedlar från sin mor hårt rullade längst ned i bakfickan på byxorna.
Han vänder sig om i dörren. Nu står hans mor vänd i profil inne i köket, men hon ser fortfarande inte på honom. Kanske orkar hon inte. Hon håller händerna knutna över magen, hennes långa vita naglar gräver sig in i handflatorna, hennes stängda käkar darrar.
"Jag älskar mor", säger Nils. "Jag kommer tillbaka."
Vad är detta?
Sedan får jag medge att mina två senaste citat har varit aningen för svåra, men som lästips betraktade är de värda sin plats.
Någonting säger mig att fler kommer att känna igen det här:
"Det är väl dags nu", säger han.
Hon nickar bara utan att vända sig om. Ryggsäcken och den lilla resväskan står färdigpackade på bordet bredvid henne, och Nils går fram och hämtar dem. Det är nästan outhärdligt; om han försöker säga något mer kommer rösten att vara tjock av gråt - så han bara går.
"Du ska komma tillbaka, Nils", säger hans mor med hes röst bakom honom.
Han nickar, utan att hon kan se det, och tar ned sin blå keps från hatthyllan vid dörren. I kepsen ligger hans kopparplunta gömd, fylld med konjak. Han trycker ned den i ryggsäcken.
"Då är det dags", säger han lågt.
Han har plånboken med egna respengar med sig i ryggsäcken och dessutom tjugo stora sedlar från sin mor hårt rullade längst ned i bakfickan på byxorna.
Han vänder sig om i dörren. Nu står hans mor vänd i profil inne i köket, men hon ser fortfarande inte på honom. Kanske orkar hon inte. Hon håller händerna knutna över magen, hennes långa vita naglar gräver sig in i handflatorna, hennes stängda käkar darrar.
"Jag älskar mor", säger Nils. "Jag kommer tillbaka."
Vad är detta?
den 12 maj 2009
Släng Tjo* med brittisk ironi
Nu börjar det dra ihop sig. Flyttdatumet närmar sig med stormsteg, och jag ägnar mycket ledig tid åt att röja i skåp och lådor.
(Var kommer alla grejer ifrån? Diskutera.)
Jag är som tur är ganska osentimental när det gäller de flesta av mina ägodelar; det mesta åker utan vidare ned i soporna. Det finns dessutom en tumregel som säger att det man inte har använt under de senaste tio månaderna inte behöver släpas med till en ny bostad. Den regeln har jag tagit fasta på, även om det finns en liten, liten risk för att jag kommer att ångra delar av denna razzia molto grande.
Så värst mycket tid till läsning har det således inte funnits på sistone, men ett boktips ska ni i alla fall få:
Black Swan Green av David Mitchell är en lysande roman där läsaren får följa med till England 1982, det år trettonårige Jasons barndom övergår i tidig ungdom.
Det här är en intelligent kille med vissa hemligheter, inte bara den att han skriver poesi. Länge lyckas han dölja också sitt största problem, men när det avslöjas att han stammar blir tillvaron ett helvete.
Författaren ger en tydlig bild av det ofta hänsynlösa rangordningssystem som finns i klassrum och på skolgårdar, vilket stundtals gör detta till en rent plågsam läsning. Samtidigt låter Mitchell sin huvudperson vara både rolig och ironisk i sina iakttagelser av omvärlden. Dessutom är han som sagt intelligent ...
Det händer en hel del annat också, Falklandskriget sätter sina spår även på hemorten, och Jasons familj står inför stora förändringar.
Sammanfattningsvis är detta en av de bästa uppväxtskildringar jag har läst, och ibland fastnade jag helt i några av Jasons funderingar, som t.ex. denna:
The hospital ward I was born in, classrooms, tents, churches, offices, hotels, museums, nursing homes, the room I'll die in. (Has it been built yet?)
Mera här och här.
*Släng Tjo borde vara ett registrerat varumärke som tillhör The Pale Green Woman. Det var hon som började.
(Var kommer alla grejer ifrån? Diskutera.)
Jag är som tur är ganska osentimental när det gäller de flesta av mina ägodelar; det mesta åker utan vidare ned i soporna. Det finns dessutom en tumregel som säger att det man inte har använt under de senaste tio månaderna inte behöver släpas med till en ny bostad. Den regeln har jag tagit fasta på, även om det finns en liten, liten risk för att jag kommer att ångra delar av denna razzia molto grande.
Så värst mycket tid till läsning har det således inte funnits på sistone, men ett boktips ska ni i alla fall få:
Black Swan Green av David Mitchell är en lysande roman där läsaren får följa med till England 1982, det år trettonårige Jasons barndom övergår i tidig ungdom.
Det här är en intelligent kille med vissa hemligheter, inte bara den att han skriver poesi. Länge lyckas han dölja också sitt största problem, men när det avslöjas att han stammar blir tillvaron ett helvete.
Författaren ger en tydlig bild av det ofta hänsynlösa rangordningssystem som finns i klassrum och på skolgårdar, vilket stundtals gör detta till en rent plågsam läsning. Samtidigt låter Mitchell sin huvudperson vara både rolig och ironisk i sina iakttagelser av omvärlden. Dessutom är han som sagt intelligent ...
Det händer en hel del annat också, Falklandskriget sätter sina spår även på hemorten, och Jasons familj står inför stora förändringar.
Sammanfattningsvis är detta en av de bästa uppväxtskildringar jag har läst, och ibland fastnade jag helt i några av Jasons funderingar, som t.ex. denna:
The hospital ward I was born in, classrooms, tents, churches, offices, hotels, museums, nursing homes, the room I'll die in. (Has it been built yet?)
Mera här och här.
*Släng Tjo borde vara ett registrerat varumärke som tillhör The Pale Green Woman. Det var hon som började.
den 7 maj 2009
1967
Ivana utmanar sina medboknördar genom att efterlysa litterära händelser under våra födelseår, och den utmaningen är jag gärna med på.
*Nobelpriset i litteratur gick till Miguel Ángel Asturias (1899 - 1974) från Guatemala. Det är bara att erkänna att jag aldrig ens hade hört namnet tidigare.
*Maj Sjöwall och Per Wahlöö gav ut Mannen på balkongen, som sedan blev film med Gösta Ekman som Martin Beck.
*Historiska media berättar: Författaren Ing-Marie Eriksson döms till 60 dagsböter för otillåtet yttrande i sin uppmärksammade debutroman Märit. Bokens handling utspelar sig i en liten by i norra Sverige och bygger på verkliga händelser. Målsägaren var en familj som ansåg sig skandaliserad i romanen.
Domen utlöser en debatt om skönlitteraturens förhållande till verklighet och fiktion.
*Barbara Voors och Wladimir Kaminer såg dagens ljus i Stockholm respektive Moskva. Det enda jag hittills läst av Voors är Syster min, som verkligen är läsvärd. Kaminer är stundtals väldigt rolig i sina beskrivningar av vardagslivet bland Berlins alla inflyttade ryssar. Fast varför Ryssdisco klassas som ungdomsbok begriper jag inte.
*Bland detta års avlidna författare hittar vi Stieg Trenter.
*Astrid Lindgren-priset delades ut för första gången, och gick till Åke Holmberg.
Nästan till sist, till oss sextiotalister: Brita Borg.
1967 var hon inte ens född, men hon är bäst i alla fall: Natalie Forsberg.
*Nobelpriset i litteratur gick till Miguel Ángel Asturias (1899 - 1974) från Guatemala. Det är bara att erkänna att jag aldrig ens hade hört namnet tidigare.
*Maj Sjöwall och Per Wahlöö gav ut Mannen på balkongen, som sedan blev film med Gösta Ekman som Martin Beck.
*Historiska media berättar: Författaren Ing-Marie Eriksson döms till 60 dagsböter för otillåtet yttrande i sin uppmärksammade debutroman Märit. Bokens handling utspelar sig i en liten by i norra Sverige och bygger på verkliga händelser. Målsägaren var en familj som ansåg sig skandaliserad i romanen.
Domen utlöser en debatt om skönlitteraturens förhållande till verklighet och fiktion.
*Barbara Voors och Wladimir Kaminer såg dagens ljus i Stockholm respektive Moskva. Det enda jag hittills läst av Voors är Syster min, som verkligen är läsvärd. Kaminer är stundtals väldigt rolig i sina beskrivningar av vardagslivet bland Berlins alla inflyttade ryssar. Fast varför Ryssdisco klassas som ungdomsbok begriper jag inte.
*Bland detta års avlidna författare hittar vi Stieg Trenter.
*Astrid Lindgren-priset delades ut för första gången, och gick till Åke Holmberg.
Nästan till sist, till oss sextiotalister: Brita Borg.
1967 var hon inte ens född, men hon är bäst i alla fall: Natalie Forsberg.
den 5 maj 2009
Facit och citatvikariat
Förra veckans citatroman är väldigt läsvärd, och jag rekommenderar den gärna. Tydligen är den ganska okänd, men Snowflake har läst den och inhämtar stilpoäng igen.
Hennes och min ledtråd syftar på ordet "lullaby", och dessutom kommer Leonard Cohen från Canada. Det gör även Heather O'Neill, vilket leder fram till Lullabies for Little Criminals.
Nu på fredag tänker jag skolka, men vi kan alla lita på Annannan. Där finns det ett citat redan idag.
Hennes och min ledtråd syftar på ordet "lullaby", och dessutom kommer Leonard Cohen från Canada. Det gör även Heather O'Neill, vilket leder fram till Lullabies for Little Criminals.
Nu på fredag tänker jag skolka, men vi kan alla lita på Annannan. Där finns det ett citat redan idag.
den 4 maj 2009
Tematrio - Hembygden
Denna vecka ger oss Lyran följande uppmaning:
Berätta om 3 böcker/texter av författare från din hemtrakt eller om romaner som utspelar sig i din hemstad!
Lite fritt tolkat ser min trio ut så här:
*Torsten Ehrenmark (1919 - 1985)
Journalist, kåsör och radiopratare m.m. Han hade en rejält torr och självironisk humor, som bland annat visade sig i de årliga kåserisamlingarna. Leta efter sådana samlingar på antikvariat om ni har missat Ehrenmark, tycker jag.
Instängd på norra halvklotet kan mycket väl vara världshistoriens bästa boktitel.
Jag är förresten småkaxig över att även han tog studenten på det som en gång hette Karolinska läroverket, då och på min tid mer känt som "Karro". Skolkatalogsredaktionen ordnade en minnesruta när Ehrenmark avled, vilket var minst sagt välförtjänt.
*Hjalmar Bergman (1883 - 1931)
Mannen vars mest kända verk har gett namn till Örebros kulturreservat, Wadköping. Ärligt talat har jag inte läst Markurells i Wadköping, men jag läste Farmor och Vår Herre i samband med att den visades som TV-serie för många år sedan.
Läs mer om Hjalmar Bergmansamfundet på den här bloggen.
*Jeremias i Tröstlösa (Levi Rickson, 1868 - 1967)
Tyvärr hittar jag inte hela dikten på det bygdemål den skrevs (En borde si på stjärnera. En borde vara två.) men ändå (de märkliga radbrytningarna är mitt fel, jag får inte till det):
Man borde inte sova
Man borde inte sova när natten faller på,
för tänk, då blänker stjärnorna högt uppe i det blå.
Det är så tyst och stilla.
Att sova vore illa.
Jag vandrar mina vägar över slätt och genom skog,
och stjärnorna de följer mig, så sällskap har jag nog.
Det sägs dom är tusen mil och mer ändå från oss.
Än brinner de med stadigt sken, än flammar de som bloss.
Som silver och kristaller
nu deras gnistor faller,
och en annan flammar till när hon har brunnit ut,
så faller hon, då blir det som en strimma rök till slut.
Man kan väl aldrig drömma så grant och underbart,
som själva natten ter sig när de stjärnor lyser klart.
Det är som om det hördes
ett silverspel som rördes.
Man borde inte sova när som natten faller på.
Man borde se på stjärnorna. Man borde vara två.
Hans syster var min farmors småskolelärarinna - fröken Rickson.
Något väsentligare är att den som besöker Wadköping även kan handla smarrigt bröd i bageriet som ligger i hans gamla bostad, Jeremiasstugan.
Berätta om 3 böcker/texter av författare från din hemtrakt eller om romaner som utspelar sig i din hemstad!
Lite fritt tolkat ser min trio ut så här:
*Torsten Ehrenmark (1919 - 1985)
Journalist, kåsör och radiopratare m.m. Han hade en rejält torr och självironisk humor, som bland annat visade sig i de årliga kåserisamlingarna. Leta efter sådana samlingar på antikvariat om ni har missat Ehrenmark, tycker jag.
Instängd på norra halvklotet kan mycket väl vara världshistoriens bästa boktitel.
Jag är förresten småkaxig över att även han tog studenten på det som en gång hette Karolinska läroverket, då och på min tid mer känt som "Karro". Skolkatalogsredaktionen ordnade en minnesruta när Ehrenmark avled, vilket var minst sagt välförtjänt.
*Hjalmar Bergman (1883 - 1931)
Mannen vars mest kända verk har gett namn till Örebros kulturreservat, Wadköping. Ärligt talat har jag inte läst Markurells i Wadköping, men jag läste Farmor och Vår Herre i samband med att den visades som TV-serie för många år sedan.
Läs mer om Hjalmar Bergmansamfundet på den här bloggen.
*Jeremias i Tröstlösa (Levi Rickson, 1868 - 1967)
Tyvärr hittar jag inte hela dikten på det bygdemål den skrevs (En borde si på stjärnera. En borde vara två.) men ändå (de märkliga radbrytningarna är mitt fel, jag får inte till det):
Man borde inte sova
Man borde inte sova när natten faller på,
för tänk, då blänker stjärnorna högt uppe i det blå.
Det är så tyst och stilla.
Att sova vore illa.
Jag vandrar mina vägar över slätt och genom skog,
och stjärnorna de följer mig, så sällskap har jag nog.
Det sägs dom är tusen mil och mer ändå från oss.
Än brinner de med stadigt sken, än flammar de som bloss.
Som silver och kristaller
nu deras gnistor faller,
och en annan flammar till när hon har brunnit ut,
så faller hon, då blir det som en strimma rök till slut.
Man kan väl aldrig drömma så grant och underbart,
som själva natten ter sig när de stjärnor lyser klart.
Det är som om det hördes
ett silverspel som rördes.
Man borde inte sova när som natten faller på.
Man borde se på stjärnorna. Man borde vara två.
Hans syster var min farmors småskolelärarinna - fröken Rickson.
Något väsentligare är att den som besöker Wadköping även kan handla smarrigt bröd i bageriet som ligger i hans gamla bostad, Jeremiasstugan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
