Några tyska favoriter, del 2

Även andra delen innehåller några återvunna gamla inlägg, och vi börjar med en riktigt bra krimi:

Partitur des Todes av Jan Seghers är som gjord för den som i likhet med mig både uppskattar en bra mordgåta och är intresserad av europeisk historia.

Europeisk historia, men ingen mordgåta, hittar vi också i Walter Kempowskis Alles umsonst. Det tog tid att komma in i den här romanen; i början tyckte jag mest att den var väldigt seg och läsningen gick långsamt. Som tur är fortsatte jag läsa, för snart blev jag mer och mer fascinerad av författarens sätt att bygga upp stämningen, och visa hur den hotande katastrofen sakta smyger sig in i medvetandet även hos dem som i det längsta försöker blunda för verkligheten.

Sedan ska vi till Hamburg och träffa Lena Brücker. Inte mycket att tillägga; det gamla inlägget får tala för sig självt.

Dags att bege sig ut i skogen tillsammans med Marlen Haushofer. Jag har inget att tillägga här heller, förutom att Ditte även var den som satte nästa roman i händerna på mig.

Schlafes Bruder av Robert Schneider är en oerhört tragisk och samtidigt mycket vacker berättelse om hur en stor talang går under i en oförstående omgivning. Det är ju länge sedan jag läste den, så hellre än att säga för mycket säger jag bara läs, läs, läs. Det verkar gå att få tag på den på svenska - Sömnens broder - via vissa bibliotek, hoppas det.

Sist, men absolut inte minst: Ruth Klüger och hennes weiter leben. Detta är en skildring av författarens tidiga barndom i Wien, tiden i koncentrationsläger och hennes väg till USA och ett liv i litteraturens tecken. Under några år läste jag väldigt många mer eller mindre välskrivna överlevandeskildringar, och det här är definitivt en av dem jag har haft störst behållning av. Klüger berättar och analyserar på ett sätt som, med reservation för att ingen som inte var med egentligen förstår någonting, ökade min förståelse för vad en inspärrning i koncentrationsläger kan ha för inverkan på en ung människas personlighet.
Klüger bör läsas av många, och hon och Primo Levi är varandras perfekta komplement.
Besök bibblan och låna Leva vidare.


Sådärja, det var några av alla mina tyska favoriter. Läs dem, eller läs något helt annat. Det är ingen fara, sämre än det här kan det inte bli.
Jag lovar.

Några tyska favoriter, del 1

Inspirerad och uppmanad av Bokmoster tänkte jag att det kan vara dags för en lista över några av de tyska deckare, romaner och annat som jag har fastnat för under åren. Det blir en hel del återvinning av gamla inlägg, men vad gör det?

Först till en av de senaste årens bästa krimis. Tannöd, som på svenska heter Mordbyn, av Andrea Maria Schenkel får ni inte missa. Alla som vill höra en mästerlig inläsning rekommenderas att även lägga en slant på hörboken, där en av Tysklands bästa skådespelerskor visar var skåpet ska stå.

Bokmoster har redan sagt vad som behöver sägas om Der Kindersammler av Sabine Thiesler. Jag fattar inte att det redan har gått två år sedan jag läste den, så ordentligt har den satt sig fast.

Lite mer oväntat är att även Die Frau mit den Regenhänden av Wolfram Fleischhauer har etsat sig fast i minnet. Det trodde jag inte när den nyss var färdigläst, men det är någonting med själva stämningen ...

Bokmoster har även med Tommy Jauds Vollidiot på sin lista, så jag väljer istället uppföljaren Millionär, där vår hjälte efter diverse vedermödor blir just miljonär. På vägen mot de stora pengarna väntar hårda prövningar för bl.a. den tålige vännen Flik, karriärkvinnan på övervåningen och en intet ont anande svan. Jag hade nästan lika roligt som med den första boken, och läkaren som tilltalar folk i tredje person är dessutom helt obetalbar.

Sist i del 1 några krimis som står högt upp på favoritlistan: Im Winter der Löwen av Jan Costin Wagner, Sorry av Zoran Drvenkar, och givetvis den bästa av dem alla, Sterntaucher av Astrid Paprotta.

F'låt

Vi hamnar väl alla ibland i ett läge där vi måste be någon om ursäkt för någonting, eller hur?

Några som gör just det, ber om ursäkt alltså, är de fyra huvudpersonerna i Sorry av Zoran Drvenkar. Det som i deras fall gör det hela mer komplicerat är att de ber om ursäkt på andras vägnar. Två kvinnor som är varandras bästa vänner startar ett företag tillsammans med två bröder. Man vänder sig till andra företag som av olika anledningar behöver gottgöra t.ex. tidigare anställda för någonting, men som inte riktigt vill krypa till korset för egen maskin.

Det är inga större problem med det - tvärtom, företaget går lysande - fram till den dag då en mördare vill att de för hans räkning ska be offret om ursäkt, och dessutom skaffa undan liket från brottsplatsen. Givetvis blir de fyra samtidigt hotade; om de inte genomför uppdraget kommer medlemmar av deras respektive familjer att råka illa ut.
Detta låter som en så osannolik historia att den inte borde kunna bli bra, men detta är helt klart årets hittills bästa bok.

De fyra gör egentligen allting fel, och dessutom lyckas förstås den uppkomna situationen skapa missförstånd och så split mellan dem. I handlingen vävs det även in återblickar, där två småpojkars uppväxt och vänskap slås sönder på det mest fruktansvärda sätt. Det tar ett bra tag innan sambandet klarnar, vilket jag uppskattar, eftersom författaren i och med detta fördröjer upplösningen på ett mycket skickligt sätt.

Sorry rekommenderas verkligen till alla som läser tyska, för ni måste ta bland annat reda på vad mannen som inte var där hade med saken att göra.

Tävlingsresultat och fredagsfacit

Ärligt talat dök det aldrig upp något exakt svar på det senaste citatet, men det blir stilpoäng till Jenny B, en av dem som har läst The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald.

Över till resultatet av tävlingen, och först och främst ett stort tack till Marie Carlsson, som på två röda levererade signerade exemplar av sin senaste kåserisamling.
Det var tydligen inte det lättaste att döpa min nya bostad, men några förslag blev det faktiskt.

Var sitt exemplar av Allt du kan göra i högklackade skor går till:

Spectatia för förslaget terminologin (se nu till att uttala det rätt, hörni). Hennes vinstpaket innehåller dessutom The Dream Life of Sukhanov av Olga Grushin.

Bokmoster för die Übersetzerhütte. I hennes brevlåda hamnar även Grafeneck av Rainer Gross.

Dieva, som placerar mig i den germanska filialen. Filial till vad framgår inte riktigt, men Small Island av Andrea Levy blir hennes.

Översättarhelena, som föreslår polyglottebo, vilket får mig att lägga The Ministry of Special Cases av Nathan Englander i hennes paket.

Emma, som trots att jag inte sysslar med transkription får Demonens död av Anne Holt för förslaget transkriptionsnästet.


Terminologin. Det är nog där jag håller hus, eller kanske trots allt i översättarpörtet av gammal vana. Helt säker kan man aldrig vara.

Tack, ni som var med! Hör av er med namn och adress, Dieva och Emma!

Fredagscitatet, del 64

Äntligen fredag under regnmolnen! Hög tid för ett nytt citat, men först det sedvanliga utdelandet av stilpoäng. Översättarhelena och Snowflake var bland de första att känna igen det förra citatet, ur Förvandlingen av Franz Kafka.

Vad sägs om det här, då:

There was music from my neighbour's house through the summer nights. In his blue gardens men and girls came and went like moths among the whisperings and the champagne and the stars. At high tide in the afternoon I watched his guests diving from the tower of his raft, or taking the sun on the hot sand of his beach while his two motor-boats slit the waters of the Sound, drawing aquaplanes over cataracts of foam. On week-ends his Rolls-Royce became an omnibus, bearing parties to and from the city between nine in the morning and long past midnight, while his station wagon scampered like a brisk yellow bug to meet all trains. And on Mondays, eight servants, including an extra gardener, toiled all day with mops and scrubbing-brushes and hammers and garden-shears, repairing the ravages of the night before.
Every Friday five crates of oranges and lemons arrived from a fruiterer in New York - every Monday these same oranges and lemons left his back door in a pyramid of pulpless halves. There was a machine in the kitchen which could extract the juice of two hundred oranges in half an hour if a little button was pressed two hundred times by a butler's thumb.

Snygga ledtrådar, titel och författare, ja ni vet ...

I lejonens vinter

Det är en kall vinter i Finland när en rättsläkare hittas mördad. Den i mitt tycke genomsympatiske kommissarie Joentaa och hans kolleger får en del att göra, för detta är givetvis bara början.

I Im Winter der Löwen av Jan Costin Wagner finns det mesta man kan önska sig av en bra krimi; det här är kort sagt väldigt bra.
Det tar tid innan motivet klarnar, och till och med jag står ut med de textstycken där läsaren får följa mördarens eget perspektiv. Wagner kan definitivt berätta en historia så att det är svårt att lägga boken ifrån sig, och han presenterar en vanlig hederlig brottsutredning utan alltför mycket psykologiserande. Dessutom lyckas han med person- och miljöbeskrivningarna, vilket gör honom till en författare jag vill läsa mer av.

Ett par invändningar finns det, förstås. Joentaa behöver sällan motivera varför han vill att något ska kontrolleras eller följas upp, han får svara "jag vet inte" aningen för många gånger när någon frågar t.ex. varför han vill leda utredningen i en viss riktning. Lite slött av författaren, kanske. Sedan har vi den kvinna som Joentaa så väl behöver, och som gör entré i hans liv på det mest klichéfyllda sätt man kan föreställa sig. Herregud.

Titeln, då? Jo, en liten tjej lägger ett pussel som föreställer Noaks ark. Hon undrar hur de tredje exemplaren av alla djur ska klara sig, en fråga som hon svarar delvis på själv. Lejonen kommer på vintern med en annan båt.

Kvartalsrapport, del 2

Redan dags att sammanfatta läsningen under årets andra kvartal, men under dessa månader har jag läst betydligt mindre än vad som brukar vara fallet. Jag skyller på flytten och på någon slags allmän lässvacka.

Så här blev det:

April

Eva-Maria Neumann: Sie nahmen mir nicht nur die Freiheit

Tilman Röhrig: Riemenschneider

David Mitchell: Black Swan Green

Johan Theorin: Skumtimmen

Maj

Karin Wahlberg: Sista jouren

Johan Theorin: Nattfåk

Linwood Barclay: Too Close to Home

Elisabeth Herrmann: Die 7. Stunde

Yrsa Sigurðardóttir: Det tredje tecknet


Juni

Daniela Larcher: Die Zahl

Ruth Rendell: The Water’s Lovely

Sebastian Fitzek: Der Seelenbrecher

David Eberhard: Ingen tar skit i de lättkränktas land

Ja: Neumann, Mitchell och Fitzek.

Nja: Röhrig, Larcher och Eberhard. Riemenschneider är en läsvärd och intressant historisk roman, men den är alldeles för lång. Die Zahl blir bättre och bättre ju mer jag tänker tillbaka på den, så jag hoppas på mer av Daniela Larcher. Eberhard är tänkvärd, men poängen med det han vill ha sagt hamras in lite för flitigt. Läs honom, men läs istället I trygghetsnarkomanernas land.

Nej: Herrmann, Sigurðardóttir och Rendell. De två sistnämnda läste jag inte ens ut. Det fanns ingen anledning.

Va?: Wahlberg, Barclay och Theorin. Hur kunde det ta så lång tid innan jag insåg att jag hade läst Sista jouren förut? Varför minns jag inte ett dyft av handlingen hos Barclay, och hur kunde Skumtimmen vara så oerhört mycket bättre än Nattfåk?

Det vet jag icke, men jag vet att ni inte vet att ni verkligen vill läsa Allt du kan göra i högklackade skor. Läs t.ex. här , här och här. Nu vet ni, och plötsligt öppnar sig ett gyllene tillfälle att lägga vantarna på ett exemplar av just denna bok.

Skärpning i snön

Ett antal katatoniska kvinnor, en man med minnesförlust och en massa snö. Kan det vara något?

Faktum är att det kan det; det finns hopp om Sebastian Fitzek. Jag var ju måttligt imponerad av hans förra thriller, Das Kind, som jag tyckte var rena skräpet.
Der Seelenbrecher har däremot en genomtänkt uppbyggnad och det märks att författaren denna gång har ansträngt sig lite mer.

Mannen med minnesförlusten har vaga aningar om att han har lovat att återvända för att hjälpa en liten flicka. Men vart ska han återvända? Vem är flickan och var finns hon? Det vet han inte.
Ingen vet heller vad som har hänt med de katatoniska kvinnorna. Var har de varit? Vad har de utsatts för som har förorsakat detta tillstånd, ett tillstånd som de inte kommer ur innan de avlider?

Under större delen av handlingen befinner vi oss på en psykiatrisk klinik, avspärrad från omvärlden av ett omfattande snöoväder. Där kommer min enda invändning. Måste folk som är instängda tillsammans, och helt beroende av varandras hjälp mot ett yttre hot, alltid, i varenda bok man läser, börja tjafsa inbördes? Är det nödvändigt?

Pluspoäng för att det tar hyfsat lång tid att börja ana hur allt hänger ihop, och för att bakgrundshandlingen ger storyn ytterligare en dimension. I experimentsyfte läser några studenter vad deras professor hävdar är en patientjournal, dvs. samma text som läsaren har i handen. Är det en patientjournal? Varför ska studenterna läsa den?

Ta reda på det, för det finns som sagt hopp om Fitzek.

Fredagscitatet, del 63

Solen skiner, det är varmt och det är fredag. Det låter som att det kan vara läge för ett citat, va?

Precis som vanligt undrar jag vem författaren är och vad verket heter, inga överraskningar här inte.
Varsågoda:

Ofta låg han där hela natten lång, sov inte ett ögonblick, krafsade bara i timtal på lädret. Eller också skydde han inte den stora mödan att skjuta en stol till fönstret, kliva upp på fönsterbrädet och stödd mot stolsryggen luta sig mot fönstret, tydligen bara i något dunkelt minne av den befrielse som det förut hade inneburit för honom att titta ut genom fönstret. Ty i själva verket såg han från dag till dag också närbelägna ting allt otydligare; sjukhuset mittemot, som han förut hade ondgjort sig över att alltför ofta behöva se, kunde han överhuvudtaget inte upptäcka mer, och om han inte mycket väl visste att han bodde vid den stillsamma men dock storstadspräglade Charlottenstrasse, skulle han ha kunnat tro att han från sitt fönster blickade ut i en ödemark, där den grå himlen och den grå jorden flöt samman utan att kunna särskiljas. Endast två gånger behövde den påpassliga systern se att stolen stod vid fönstret för att sedan varje gång hon hade städat i rummet noga skjuta fram stolen dit igen, ja till och med lämna innerfönstret öppet.


Fler förslag till tävlingen? Jo, kom igen nu!

Tre halvtrista på tyska

Möjligen är det så att jag för tillfället inte har någon större lust att läsa överhuvudtaget, möjligen hade jag lite otur med dessa tre:

Die 7. Stunde av Elisabeth Herrmann.
Den här försökte jag verkligen tycka om, men det gick inte. En advokat åtar sig att undervisa i juridik på en privatskola, och snart märker han att det har hänt någonting som ingen vill tala om. Samtidigt fnattar eleverna runt i en härva av rollspelsintriger, vilket är det som får mig att förlora intresset. Rollspel begriper jag mig inte på, och Herrmann lyckas inte heller få mig intresserad av den världen. Folk blir förgiftade och vampyrerna är i högform, men jag blir bara trött.

Elisabeth Herrmanns bakgrund imponerar mer på mig. Hon var betongarbetare och murare, läste in motsvarande gymnasium på aftonskola och gick sedan vidare till universitet och är numera TV-journalist. Sådana långvägare gillar jag!
Läs intervjun med henne.


Der Fall des Lemming av Stefan Slupetzky.
Det börjar bra. Mordutredaren Wallisch tröttnar slutligen på sin extremt politiskt inkorrekte överordnade, och tar istället jobb på en detektivbyrå. Han får i uppdrag att bevaka en pensionerad latinlärare, eftersom dennes hustru säger sig misstänka att den ädle herrn är otrogen. Läraren beter sig minst sagt märkligt, varpå han raskt blir mördad. Jag är med, tycker att storyn verkar lovande och ser fram emot att få veta hur det hela hänger ihop.
Efter ett tag är jag inte med, tycker inte att storyn verkar lovande och ser inte fram emot att få veta hur det hela hänger ihop.
Det dyker nämligen upp en cannabispåverkad hund i handlingen.

Die Zahl av Daniela Larcher.
Här har vi den avgjort bästa i trion, den håller nästan hela vägen. Bokmoster gillade den, och själv är jag väldigt nöjd fram tills dess att mördarens motiv ska förklaras. Det är egentligen inte osannolikt, och rent logiskt hänger handlingen ihop, men ändå bryr jag mig inte om hur det slutar eller vad det var som drev den skyldige till dessa gärningar. Miljön, österrikisk landsbygd, känns lite annorlunda och jag gillar personporträtten också. Lagom mycket humor i sällskap med folk som är som folk är mest, så frågan är vad jag har att klaga på?

Det är nog jag som är lästrött.

Tävlingsdags!

Jaha, nu är jag äntligen på plats i den nya lägenheten. Dags att börja fundera på vad den ska heta.
Översättarpörtet är ju historia, så det krävs ett helt nytt namn.

Det jag vill ha är någonting som anspelar på att det är fråga om en bostad där det bedrivs översättarverksamhet, och en och annan översättarlya är tydligen redan bebodd, så vad göra?
Be om hjälp, naturligtvis.

De fem bästa förslagen belönas med två pocketböcker var.
Först och främst kan man vinna ett signerat exemplar av Allt du kan göra i högklackade skor av Marie Carlsson, som jag skrev lite om i november förra året.

Den andra vinstboken väljer jag ur mina hyllor. Den pocketen kan vara läst eller oläst, men den kommer att vara i gott skick. Här kanske jag försöker anpassa mig till vad jag tror att vinnarna skulle gilla, kanske inte.

Vill ni vara med? Hur många förslag som helst per deltagare, men maximalt en vinst per person. Förslagen i kommentatorsbåset, och sista tävlingsdag 15 juli, ska vi säga så?


Det bästa jag någonsin sett i denna genre (huruvida namn-på-bostad-som även-fungerar-som-arbetsplats/företagslokal är en genre kan vi diskutera senare) hittade jag här någonstans, där killen som recenserade Six Feet Under kallade begravningsentreprenörsvillan för The Formaldehyde Fortress.

Känn ingen press.

Ibland blir det bäst när det inte blir så bra

Först lyssnar jag på två låtar som tiden kanske inte har varit helt snäll emot, men de känns väldigt ... flyttiga:

Lyckliga gatan och Trettifyran.

Sedan skrattar jag så tårarna rinner när Bagarmossenberlin ställer sig i dörröppningen och välkomnar Siri Hustvedt.

Mads, du är bäst.

Facit och flytt

I fredags kom citatet från Skumtimmen av Johan Theorin, vilket ger stilpoäng till alla som visste det: Översättarhelena, Snowflake, Paula och Marie.
En extra stilpoäng till Spectatia, som möjligen redan har börjat skriva på den där boken. Man vet aldrig.

Nu blir det högst troligt paus i översättarpörtet ett tag. Den omtalade flytten, ni vet.

Var förresten lite försiktiga med att svara i telefon de närmaste två veckorna.
Det kan vara jag.
Det kan bli ungefär så här.

Fredagscitatet, del 62

Först delas det förstås ut stilpoäng till förra veckans finfina vikarie, Annannan.
Sedan får jag medge att mina två senaste citat har varit aningen för svåra, men som lästips betraktade är de värda sin plats.

Någonting säger mig att fler kommer att känna igen det här:

"Det är väl dags nu", säger han.
Hon nickar bara utan att vända sig om. Ryggsäcken och den lilla resväskan står färdigpackade på bordet bredvid henne, och Nils går fram och hämtar dem. Det är nästan outhärdligt; om han försöker säga något mer kommer rösten att vara tjock av gråt - så han bara går.
"Du ska komma tillbaka, Nils", säger hans mor med hes röst bakom honom.
Han nickar, utan att hon kan se det, och tar ned sin blå keps från hatthyllan vid dörren. I kepsen ligger hans kopparplunta gömd, fylld med konjak. Han trycker ned den i ryggsäcken.
"Då är det dags", säger han lågt.
Han har plånboken med egna respengar med sig i ryggsäcken och dessutom tjugo stora sedlar från sin mor hårt rullade längst ned i bakfickan på byxorna.
Han vänder sig om i dörren. Nu står hans mor vänd i profil inne i köket, men hon ser fortfarande inte på honom. Kanske orkar hon inte. Hon håller händerna knutna över magen, hennes långa vita naglar gräver sig in i handflatorna, hennes stängda käkar darrar.
"Jag älskar mor", säger Nils. "Jag kommer tillbaka."

Vad är detta?

Släng Tjo* med brittisk ironi

Nu börjar det dra ihop sig. Flyttdatumet närmar sig med stormsteg, och jag ägnar mycket ledig tid åt att röja i skåp och lådor.
(Var kommer alla grejer ifrån? Diskutera.)
Jag är som tur är ganska osentimental när det gäller de flesta av mina ägodelar; det mesta åker utan vidare ned i soporna. Det finns dessutom en tumregel som säger att det man inte har använt under de senaste tio månaderna inte behöver släpas med till en ny bostad. Den regeln har jag tagit fasta på, även om det finns en liten, liten risk för att jag kommer att ångra delar av denna razzia molto grande.

Så värst mycket tid till läsning har det således inte funnits på sistone, men ett boktips ska ni i alla fall få:

Black Swan Green av David Mitchell är en lysande roman där läsaren får följa med till England 1982, det år trettonårige Jasons barndom övergår i tidig ungdom.
Det här är en intelligent kille med vissa hemligheter, inte bara den att han skriver poesi. Länge lyckas han dölja också sitt största problem, men när det avslöjas att han stammar blir tillvaron ett helvete.
Författaren ger en tydlig bild av det ofta hänsynlösa rangordningssystem som finns i klassrum och på skolgårdar, vilket stundtals gör detta till en rent plågsam läsning. Samtidigt låter Mitchell sin huvudperson vara både rolig och ironisk i sina iakttagelser av omvärlden. Dessutom är han som sagt intelligent ...
Det händer en hel del annat också, Falklandskriget sätter sina spår även på hemorten, och Jasons familj står inför stora förändringar.

Sammanfattningsvis är detta en av de bästa uppväxtskildringar jag har läst, och ibland fastnade jag helt i några av Jasons funderingar, som t.ex. denna:

The hospital ward I was born in, classrooms, tents, churches, offices, hotels, museums, nursing homes, the room I'll die in. (Has it been built yet?)

Mera här och här.


*Släng Tjo borde vara ett registrerat varumärke som tillhör The Pale Green Woman. Det var hon som började.