När Lee Cotton föds i Mississippi 1950 är det inte bara hans mamma som undrar hur detta ska sluta. ("What's this child come to show us?" "Can't speak for the Lord exactly," concedes the Reverend Spinks. "But never forget He's got himself an Almighty sense of humor.")
Lee är nämligen av allt att döma vit medan mamma och de flesta övriga släktingarna är svarta. Inte lätt, alltså.
Ändå är detta bara början, för Christopher Wilson tar med läsaren på en minst sagt omväxlande och rejält rolig resa i The Ballad of Lee Cotton. Det är svårt att undvika att avslöja för mycket, men på färden genom 50- och 60-talets USA möter huvudpersonen allt från en voodookunnig mormor, KKK-medlemmar, folk med minnen från framtiden, lesbiska feminister till en amfetaminberoende kirurg ("I just know I'd have found myself in a different position if my physician hadn't an amphetamine habit and been counseled by a bar full of drunks.").
Lee vandrar från den ena identiteten inom mer eller mindre marginaliserade grupper till den andra, inte alltid helt frivilligt men alltid med en förmåga att se dessa grupper utifrån. Lee är något av en ständigt outsider, bl.a. för att vissa saker är aningen besvärliga att berätta om ...
Det här är något av det mest underhållande jag läst på länge. Det finns inga dödpunkter och det finns gott om situationer och one-liners att skratta åt, men eftersom huvudpersonen aldrig stannar länge på samma plats blir porträttet av Lee möjligen lite ytligt. Ibland sker uppbrotten väl snabbt och därför blir även miljöbeskrivningarna till viss del skissartade.
Jag vet inte riktigt vad jag tycker om slutet. Visserligen klarnar motivet bakom Lees livsresa på bästa tänkbara sätt, men den där sista identiteten gör den föregående handlingen svårare att tro på. Fast det ska man nog inte göra i vilket fall som helst.
Men som sagt, roligt och underhållande är det! Wilson har skrivit den perfekta slöläsningen för sommaren.
måndag 2 juni 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Tack för tipset, det verkar precis vara i något i min smak. (Jag såg också att den någonstans jämfördes med Jeffrey Eugenides Middlesex, som är det bästa jag har läst på åratal.) Nu har jag skickat inköpsförslag på den här till Göteborgs stadsbibliotek. De är så snälla och köper nästan allt jag vill ha :)
På försättsbladet jämför någon som skrev i Daily Telegraph med "the thematic territory " i Middlesex och med "the stylistic territory" i Vernon God Little. Den har jag inte läst, men det är tydligen en kultbok.
Du kommer gilla Lee Cotton, jag lovar!
Skicka en kommentar