Släng Tjo* med brittisk ironi

Nu börjar det dra ihop sig. Flyttdatumet närmar sig med stormsteg, och jag ägnar mycket ledig tid åt att röja i skåp och lådor.
(Var kommer alla grejer ifrån? Diskutera.)
Jag är som tur är ganska osentimental när det gäller de flesta av mina ägodelar; det mesta åker utan vidare ned i soporna. Det finns dessutom en tumregel som säger att det man inte har använt under de senaste tio månaderna inte behöver släpas med till en ny bostad. Den regeln har jag tagit fasta på, även om det finns en liten, liten risk för att jag kommer att ångra delar av denna razzia molto grande.

Så värst mycket tid till läsning har det således inte funnits på sistone, men ett boktips ska ni i alla fall få:

Black Swan Green av David Mitchell är en lysande roman där läsaren får följa med till England 1982, det år trettonårige Jasons barndom övergår i tidig ungdom.
Det här är en intelligent kille med vissa hemligheter, inte bara den att han skriver poesi. Länge lyckas han dölja också sitt största problem, men när det avslöjas att han stammar blir tillvaron ett helvete.
Författaren ger en tydlig bild av det ofta hänsynlösa rangordningssystem som finns i klassrum och på skolgårdar, vilket stundtals gör detta till en rent plågsam läsning. Samtidigt låter Mitchell sin huvudperson vara både rolig och ironisk i sina iakttagelser av omvärlden. Dessutom är han som sagt intelligent ...
Det händer en hel del annat också, Falklandskriget sätter sina spår även på hemorten, och Jasons familj står inför stora förändringar.

Sammanfattningsvis är detta en av de bästa uppväxtskildringar jag har läst, och ibland fastnade jag helt i några av Jasons funderingar, som t.ex. denna:

The hospital ward I was born in, classrooms, tents, churches, offices, hotels, museums, nursing homes, the room I'll die in. (Has it been built yet?)

Mera här och här.


*Släng Tjo borde vara ett registrerat varumärke som tillhör The Pale Green Woman. Det var hon som började.