Skärpning i snön

Ett antal katatoniska kvinnor, en man med minnesförlust och en massa snö. Kan det vara något?

Faktum är att det kan det; det finns hopp om Sebastian Fitzek. Jag var ju måttligt imponerad av hans förra thriller, Das Kind, som jag tyckte var rena skräpet.
Der Seelenbrecher har däremot en genomtänkt uppbyggnad och det märks att författaren denna gång har ansträngt sig lite mer.

Mannen med minnesförlusten har vaga aningar om att han har lovat att återvända för att hjälpa en liten flicka. Men vart ska han återvända? Vem är flickan och var finns hon? Det vet han inte.
Ingen vet heller vad som har hänt med de katatoniska kvinnorna. Var har de varit? Vad har de utsatts för som har förorsakat detta tillstånd, ett tillstånd som de inte kommer ur innan de avlider?

Under större delen av handlingen befinner vi oss på en psykiatrisk klinik, avspärrad från omvärlden av ett omfattande snöoväder. Där kommer min enda invändning. Måste folk som är instängda tillsammans, och helt beroende av varandras hjälp mot ett yttre hot, alltid, i varenda bok man läser, börja tjafsa inbördes? Är det nödvändigt?

Pluspoäng för att det tar hyfsat lång tid att börja ana hur allt hänger ihop, och för att bakgrundshandlingen ger storyn ytterligare en dimension. I experimentsyfte läser några studenter vad deras professor hävdar är en patientjournal, dvs. samma text som läsaren har i handen. Är det en patientjournal? Varför ska studenterna läsa den?

Ta reda på det, för det finns som sagt hopp om Fitzek.