Möjligen är det så att jag för tillfället inte har någon större lust att läsa överhuvudtaget, möjligen hade jag lite otur med dessa tre:
Die 7. Stunde av Elisabeth Herrmann.
Den här försökte jag verkligen tycka om, men det gick inte. En advokat åtar sig att undervisa i juridik på en privatskola, och snart märker han att det har hänt någonting som ingen vill tala om. Samtidigt fnattar eleverna runt i en härva av rollspelsintriger, vilket är det som får mig att förlora intresset. Rollspel begriper jag mig inte på, och Herrmann lyckas inte heller få mig intresserad av den världen. Folk blir förgiftade och vampyrerna är i högform, men jag blir bara trött.
Elisabeth Herrmanns bakgrund imponerar mer på mig. Hon var betongarbetare och murare, läste in motsvarande gymnasium på aftonskola och gick sedan vidare till universitet och är numera TV-journalist. Sådana långvägare gillar jag!
Läs intervjun med henne.
Der Fall des Lemming av Stefan Slupetzky.
Det börjar bra. Mordutredaren Wallisch tröttnar slutligen på sin extremt politiskt inkorrekte överordnade, och tar istället jobb på en detektivbyrå. Han får i uppdrag att bevaka en pensionerad latinlärare, eftersom dennes hustru säger sig misstänka att den ädle herrn är otrogen. Läraren beter sig minst sagt märkligt, varpå han raskt blir mördad. Jag är med, tycker att storyn verkar lovande och ser fram emot att få veta hur det hela hänger ihop.
Efter ett tag är jag inte med, tycker inte att storyn verkar lovande och ser inte fram emot att få veta hur det hela hänger ihop.
Det dyker nämligen upp en cannabispåverkad hund i handlingen.
Die Zahl av Daniela Larcher.
Här har vi den avgjort bästa i trion, den håller nästan hela vägen. Bokmoster gillade den, och själv är jag väldigt nöjd fram tills dess att mördarens motiv ska förklaras. Det är egentligen inte osannolikt, och rent logiskt hänger handlingen ihop, men ändå bryr jag mig inte om hur det slutar eller vad det var som drev den skyldige till dessa gärningar. Miljön, österrikisk landsbygd, känns lite annorlunda och jag gillar personporträtten också. Lagom mycket humor i sällskap med folk som är som folk är mest, så frågan är vad jag har att klaga på?
Det är nog jag som är lästrött.
onsdag 17 juni 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Nej, jag tyckte ju inte heller att Die Zahl (som är den enda jag läst i din trio) var helgjuten (som jag skrev i någon kommentar), men det österrikiska myset övervägde liksom. Och så blev jag ju lite kär i Otto... ;-) Jag kommer i a f att läsa om det blir fler böcker om honom.
Larcher kan nog vara värd en chans till, det tror jag också.
Men snart vill jag hitta en bok jag verkligen gillar ... :-(
Min senaste höjdare var Jhumpa Lahiri, men när det gäller tyskar har det ju varit Krystyna Kuhn för hela slanten den senaste tiden. Vad ligger i SUB:en?
Det ligger massor i SUB:en, men jag kan inte bestämma mig. Om man skulle ge sig på Der Seelenbrecher? Den borde vara relativt snabbläst i alla fall.
Ja, ta den! Vill gärna läsa din recension - särskilt om boken är kass! :-)
Haha!
Jag har helt kommit av mig med min tyskaläsning (så mycket för nyårslöfte). Har inte ens tagit mig igenom Der Fall des Lemming, fast jag gillar den. Men nu är jag tveksam, kanske hellre börja på någon annan bok, jag har ju några att välja mellan, tack vare dig :-)
Äh, börja på Lemming. Påtända hundar kanske är din grej, vem vet :-)
Skicka en kommentar